När morfar började hosta blod i näsduken fick han inte längre röka sina John Silver-cigarretter för doktorn. Han åt tabletter ur en grå metallburk med en bomullstuss under skruvlocket och drack sodavatten istället för pilsner.

Den vintern blev morfar smalare för varje dag som gick, både i ansiktet och i kroppen. Men att han höll på att dö ifrån mig var det ingen av de vuxna som berättade för mig. Inte ens han själv berättade det.

Jag ville att han skulle bli frisk så att vi kunde göra det vi brukade göra igen när morfar fått löning från Järnverket. Kliva på bussen utanför Konsum mitt emot Callebergs kiosk och åka ner på Borlänge och gå till Nyvalls bokhandel och köpa böcker om Biggles och Hjortfot. Och till Gilberths konditori och äta wienerbröd och dricka Pommac. Och på söndagarna till Palladium och Rivoli och titta på Zorro och Helan och Halvan.

»När blir du frisk morfar?«

Jag tror att jag frågade varje dag den där sista jävla vintern, när det var snö och domherrar i rönnen utanför fönstret vid köksbordet där morfar de gånger han orkade vara uppe satt i vita långkalsonger och undertröja.

»Vi får se, gubben min, vi får se.«

Han såg sorgsen ut på ögonen och darrade på händerna så att han spillde på undertröjan när han envisades med att dricka kaffet på fat med en sockerbit i munnen.

Sedan sa han: »Du är väl för snäll du. Men inte behöver du vara inne med en sjuk gammal gubbstrutt. Gå ut i snön och lek med dom andra barnen.«

Jag tog med mig Bronco ut; det var bara jag som aldrig behövde ha honom i koppel. Vi gick bort till parken. Soltorgets alla ungar var där. Pojkarna hade snöbollskrig. Flickorna byggde snögubbar. Bronco och jag stod kvar på trottoaren utanför Zolá.

 När jag började frysa om fötterna kände Bronco det och buffade mig på låret och vi gick tillbaka hem för att se om morfar hade frisknat till.

Det hade han inte.