Vi introverta klarar det här läget bäst. Grundskillnaden mellan introverta och extroverta ligger i att introverta får energi från sitt inre (enskildhet) och extroverta från det yttre (med människor). Det handlar alltså om omvända energibudgetar där den enes röda siffror är den andres svarta.

Min extremt extroverta kompis Annicka klättrar på väggarna i hemmakarantänen och ber om tips på Netflixfilmer. Jag har inte Netflix, med min beroendehjärna skulle jag snöa in på alla serier där, jag har lillebror Jan, cineasten med hemmets väggar täckta av dvd-filmer, så jag drar några ur rockärmen och hoppas de finns på Netflix.

En oväntad vänskap
Walk the line
Nyckeln till frihet
Seven

Jag sa, eller jag textade nog, jag är ju extremt introvert och skriver hellre än pratar: »Börja med En oväntad vänskap, sen dom andra i vilken ordning som helst.«

När mammas demenssjukdom tog sig alltmer obegripliga uttryck. Jag kunde inte gråta, inte på riktigt. Men efter varje besök på hennes boende kände jag magen fyllas av diffus gråt, och försökte tänka på det som jag tror det var Kierkegaard som sa: »Den som har lärt sig att känna ångest på rätt sätt har lärt sig det största.«

Den italienske kocken i Simpsons heter Risotto. Luigi Risotto.

Jag har lurarna på, klockan är inte sju än, jag vaknar varje morgon svintidigt full av energi, jag tror det är paleodieten, det är söndag, grannarna sover, jag kan inte skriva utan musik på hög volym, alltså lurar. Just nu går en låt jag måste tjejspela varje gång den kommer på spellistan som rullar i Bosen: »Put the hurt on me« med Midland. Det är Bjurre jag har att tacka för den upptäckten.

Jag borde ha lagt till: »Och sen tar du En oväntad vänskap igen. Och igen.« Killtitta.

Jag minns en Luigi som kom och ställde ner två glas barolo och en brödkorg och ett fat med oliver på bordet och sa att flickan som satt mitt emot mig var »molto bello«. Enligt google översätt betyder det »mycket vacker«.

Vi pratade om mamma. Dr Melfi sa: »Hur kände du kring det?«

 Jag vet inte vad jag kände. Jag tror att jag var avstängd, att jag liksom hade dragit ur kontakten till mig själv. Jag sa till henne att »om det är att känna, så hade jag väl känslan av att vara regisserad av en annan människa. En regissör jag var rädd för, vettskrämd.«

En annan psykolog, Viktor Frankl, överlevare från Auschwitz, menade att det inte finns någon mening med livet, men att människan ändå kan ställa sig en uppgift. Den bör vara att se en mening med att leva tillsammans och känna ansvar för sina medmänniskor.

Dr Melfi sa: »Skriv det ur dej.«

Det kom så väldigt nära nu, när Foto-Hasse i går berättade vad som hade hänt. I magen växer en ny känsla. En stark, verklig. Undantagskänsla. Det är på riktigt nu.

1 kommentar

  1. Det går alltså att kommentera här igen. Välkomna att göra det. Men som tidigare sagts kommer jag själv inte att blanda mig i och svara om det nu blir så att något händer där i kommentarsfältet. Det får helt och hållet bli ett tillhåll för läsarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s