Käpp klädd i ormskinn

James Joyce har jag inte läst mer av än några rader i Odysseus. Jag satt med den i Hagaskolans bibliotek under en frukostrast, med den baksluga avsikten att få trosorna av en viss ung dam som brukade sitta där och läsa Edith Södergran. Det gick så där.

Och jag har inte läst så mycket mer om Joyce än att han söp med Hemingway, Fitzgerald och Ezra Pound i Paris på 1920-talet, och att Sylvia Beach, amerikanskan som hade bokhandeln Shakespeare & Company i Paris på den tiden, var den som gav ut Odysseus.

Nu läser jag i Edna O’Briens biografi att det tog Joyce sju år och tjugotusen timmars arbete att skriva Odysseus, och att han mycket väl kunde ha dukat under på kuppen.

Han skrev mellan sina påhugg som lärare och supandet på krogarna, med ett resväskelock över knäna som skrivbord, och med blödningar i ögonen som gjorde att han måste använda kolstift och bläck av olika färger för att se vad han hade skrivit med sin gnetiga, spindelvävsliknande handstil. Den var nästintill oläslig inte bara för andra utan också för den nästan blinde Joyce, som med sin ögonsjukdom bara hade en sjundedel av normal syn.

Men sedan, skriver Edna O’Brien, när Odysseus efter många om och men hade getts ut, kunde man se Joyce komma spatserande där på Paris boulevarder i smokingkavaj i sammet med sidenkravatt och ormskinnsklädd käpp. Man kan se den bilden framför sig, och verkligen gilla den. Belöningen för sju år och tjugotusen timmars arbete.

Käpp klädd i ormskinn. Det är en sådan jag själv nu lurar på om höften skulle bli sämre. Vilket ju tycks oundvikligt, när man i väntan på vaccinsprutan tillbringar dagarna på arslet med en bok och kvällarna på rygg med Netflixserier.

Förlåt, Barack Obama

Det måste tas tillbaka det jag skrev om Barack Obamas nya bok Ett förlovat land.

Det var förhastat, ett omdöme fällt för tidigt, alldeles för tidigt, in i de åttahundra sidorna. 

Senare, så fort Barack Obama blivit president och installerat sig i Vita huset, visar sig självbiografin värd varje minut i läsfåtöljen. Och även senare i sängen –  jag läste till halv fyra i natt.

Livet satt på vänt

Denna väntan. På ett liv eller nåt. Jag har inget liv. 

Jag handlar mat, bara det absolut nödvändigaste, samt med en vit månads mellanrum öl för två tre dagars konsumtion. Allt annat har liksom satts på vänt. 

Jag vill skriva men kommer mig inte för. Istället läser jag böcker. Alla böcker som finns. 

Läser läser läser. 

Böcker handlade på nätet och då inte så många åt gången eller så tjocka att bokpaketen inte levereras hem till postlådan.

Den senaste, Barack Obamas Ett förlovat land, visade sig för tjock, 840 sidor, den fick jag cykla i det räliga mörker som varit denna vedervärdiga december till Coop i Forssa och hämta. Var det värt det? 

Efter sex kapitel, 167 sidor, är jag inte så säker på det. Hur sympatisk Barack Obama än framstår som människa, är det något med den där amerikanska drömmen där allt i slutändan mäts i pengar som aldrig har varit för mig. Ja, den sortens framgång äcklar mig.

Jag, som trodde mig om att vara en solitär av Lundellska mått, har blivit att känna mig så ensam att man lika gärna kan försvinna helt. Alla drömmar har gått upp i rök, världen simmar i ett hav av skit.

 Det är bara de där dagarna när jag dricker öl – något starkare vågar jag mig inte på; öl håller mig på mattan, borta från de lömska barerna därute – som jag mår någorlunda bra. 

De senaste dagarna, ja även nätterna, jag har vänt på dygnet, har jag sökt tröst i att se om Vänner, avsnitt efter avsnitt, och liksom alla andra gånger när jag sett serien fylls jag av en bitterljuv avund – vänner på det viset har jag aldrig haft. 

Jag vill också få sitta med i Monicas kombinerade kök och vardagsrum och på Manhattanfiket Central Perk med Ross och Chandler och Joey och Phoebe och vara hopplöst förälskad i Rachel. 

Jag vet ju att verkligheten inte ser ut så, mer än kanske under en mycket begränsad tid då man är ung, men jag vill att livet ska se ut så, inte ett tröstlöst simmande i ett ensamt hav av skit.

Men när det dricks öl – varken omläsning av Lydia Sandgren eller omtittning på tv-serier. Jag släcker då allt utom smålamporna och spelar soulmusik i lurarna, de klassiska låtarna från 60-70-åren, bitterljuvt det med, från en tid då jag som jag minns det alltid mådde bra. Jag har egen ingång till lägenheten så ingen kan höra mig när jag sjunger med i texterna. Min röst är hes av sorg.

När de där sångerna var någorlunda nya och många av dem fanns i jukeboxen på Pub Mysen mådde jag bra varje dag. När jag då sjöng Higher and higher med Jackie Wilson var det sant i mig. Så är det långt ifrån nu. Någon eller något som kan lyfta en till någonting högre syns inte till.

Nej, livet har satts på vänt. I väntan på vad det nu är vrider jag upp volymen till Hold back the night med The Trammps och öppnar en till Budvar och tänker på hur sorglig den insikten är: att måendet behöver manipuleras på kemisk väg.

Och jag vill vara Chandler i avsnittet där han kommer på Rachel på väg ut ur duschen.

Facebook-paus

Det här skrev jag på Facebook i dag:

»Ett tag framöver behöver jag den tid som ägnas åt Facebook till annat: träna, läsa böcker, kolla tv-serier, film. Komma igång med att skriva regelbundet på min blogg igen. Skriva bättre texter där. Jag är inte nöjd med det jag skriver där nu, jag tror att det beror på att mycket av lusten att skriva tappades bort när det gick som det gick med mina bokplaner. Men nu är det glömt, och det är planer som lagts ner för gott.

Fortsättningsvis ska jag skriva för mig själv och försöka få tillbaka skrivlusten igen; jag mår inte bra av att inte skriva. Min plan är att skriva längre texter och – för min egen skull, för att det blir roligare för mig själv att skriva då – blanda in mer fiktion, hittepå. Publicera en eller kanske ett par gånger i veckan. Vi får se.

För mig själv, för min egen skull – ja. Men samtidigt vill man ju ha läsare. En hel del av mina, som jag är väldigt tacksam för att ha, tar sig till bloggen via Facebook. Men det kommer de ju inte att kunna göra när min Facebooksida (och då heller inte Huvudsaker-bloggens egen fb-sida) från och med i kväll inte kommer gå att hitta på ett tag.

Men den som ändå – som jag förstås hoppas – vill hålla koll på mitt skrivande kan alltid via bloggen bli följare och på så vis prenumerera på nya inlägg. Så efter i kväll: väl mött på min blogg, thomashalvarsson.com, tillsvidare. Jag kan inte lova det, men jag ska i alla fall försöka bli bättre där.«

Låtar man pippat till

Det är väl löjligt, men jag kände mig stolt.

Under åtta timmar på fredagen, från klockan 15 till 23, medan jag läste kanske åtta centimeter av Lars Noréns opaginerade dagbok, drack jag så stilla och fint som jag förutsatt mig att göra en flaska chilenskt rött vin.

Jag menar, jag känner ju mig själv, litar inte riktigt på mig själv när jag dricker, blir en romantiker då som säger äh, vad fan, så jag hade ju förstås en flaska till i reserv, men den hade jag inte ens en tanke på att öppna när klockan blev elva och det var läggdags för en gubbe. Somnade nykter, vaknade nykter. Och Gato Negro-flaska nummer två fanns då alltså kvar till lördagens sittning med Norén.

Även den tog sin början vid 15-tiden.

Jag hade innan dess varit på Elias fyraårskalas i lekparken ovanför Bullerforsen och när jag cyklandes på hemvägen hade hämtat ut ett paket från Bokbörsen, Tommy Körbergs memoarer, Sjung tills du stupar, på Coop i Forssa överfölls jag av ett kallt novemberregn och gick in och tog betäckning på kvarterskrogen där, Valentino, och drack en öl och började läsa i boken – som jag omedelbart upptäckte inte bara var illa skriven utan också att det var andra gången jag gjorde den upptäckten; första gången hade jag nog lånat den på bibblan och då lämnat tillbaka efter kanske sju sidor.

Men det var ändå värt det.

Dels hade regnet så gott som upphört när ölen var tömd. Dels, när jag låste upp cykeln, kom Hasse strosande över torget. Vi ses ju nästan aldrig nu när vi håller oss borta från gymet. Nu fick vi oss, på ungefär en komma fem meters avstånd, en pratstund, bland annat om att Hasse om en månad blir morfar.

Trots ölen, eller kanske tack vare att det var en Hof, mellis, gick det sedan hemma med Norén och andra flaskan av Chiles coolaste svarta katt exakt lika stilla och fint till som dagen innan.

Enda misstaget då var att jag efter några timmars maratonläsning behövde en paus, satte på mig lurarna och lyssnade på en spellista som jag har döpt till Halvars disco, som jag några låtar in i, det var nog What is love med Haddaway, delade på Facebook med orden:

»Vi som gick på disco på sjuttiotalet, och sen hamnade på efterfest – här är spellistan med låtarna våra ungar kan anklaga för att dom blev till.«

Ja, det var ju låtar man inte bara har pippat till, utan låtar som även väckte alkoholromantikern i mig, musik gör ofta det, så när då vinflaskan vid tjugotvåtiden var slut förbannade jag alla kineser för att alla barer i närheten vid nästan exakt den timman inte längre fick servera det jag var ute efter – och det var absolut inte pippa, sånt har jag slutat med.

Å andra sidan: man kan se på det som att det var tack vare att vissa kineser påstås käka fladdermöss som jag vid elvarycket gick och lade mig nykter.

Inte ens en dickpick

Väntade i långa dagar på fjärde delen av Lars Noréns dagbok. Under tiden läste jag om Stig Larssons självbiografi När det känns att det börjar ta slut. På sidan  497 skriver han:

»Uppriktigt sagt har jag, hur tokigt det än låter, tyckt att den mest intressanta killen för en tjej att ha en relation med – är jag. Jag tror faktiskt att jag aldrig har stött på en så självgod person som jag själv.«

Han kan vara odräglig, men vet om det själv, och man får absolut inte vara en pk-människa för att klara av Stig Larsson. På Facebook frågade Stefan om det var han som kallades för »slashas«. 

Jag svarade att Stig Larsson hörde till de få som Slas, Stig Claesson, frid över hans minne, accepterade att dricka med. Stig Larsson hörde också till Charlie Christensens Arne Anka-gäng som hängde på restaurang Prinsen (jag såg dem där en kväll, Carina Rydberg satt som enda kvinna med dem men jag hade inte druckit tillräckligt för att våga mig fram). 

 Utan annat belägg för det än magkänsla, tror jag att Arne Anka-karaktären Sigge Pigg bygger på Stig Larsson. Arne Ankas Sancho Panza, Krille Krokodil, lär vara Kristian Petri, en av Stig Larsson närmaste vänner då det begav sig där på Prinsen.

De där dagarna, jag läste alltså femhundra sidor Larsson i väntan på Norén. På torsdagen skrev jag igen på Facebook (ja man är där fast ungdomarna i ens närhet kallar en boomer och säger att det är Instagram som gäller, men där ska man väl hålla på och lägga ut selfies och det har jag aldrig nån gång gjort, inte ens så mycket som skickat dickpicks i fyllan). Ja, jag skrev på Facebook där tydligen bara åldringar som jag håller till:

 »Idag också: noll Lars Norén-dagbok i postlådan. Övar nu, inför att ringa Postnords kundtjänst, på att låta som en rysk lönnmördare.« 

Och Postnord får sig några snytingar i kommentarsfältet, och jag själv är med och blåser under dem. Jag menar, jag som genom åren haft de bästa av postisar, levererat hundratals bokpaket till dörren.

Så kom fredagen och jag fick äta upp det, fick skriva följande på Facebook:

 »Trots, eller tack vare, fredag den trettonde – äntligen Lars Norén-dagboken. Känns som räddningen på en helg i en tid som får till och med inbitna solitärer att börja ruttna inifrån. Nu sträckläsning av de där elvahundra sidorna med tät text utan styckeindelningar. Till det: ett stilla och fint sippande på Chiles finaste svarta katt.«

Det gjorde att jag förstås måste be Postnord om ursäkt. Det var via Schenker Bokus skickade Norén-dagboken. Jag skriver det i en kommentar på fb. Inlägget får dock stå kvar, i tron på att den kommentaren läses.

Ja, så nu läser jag då Norén och dricker rött vin. Snart behöver jag också äta. Jag kommer då att utmana Gamle Spelt, trosskusken som i Fänriks Ståls sägner »fått namn som latast bland dem alla«, med att från kvarterspizzerian beställa en kartong pommes och en burk bea till fredagsbiffen. 

Den som har elvahundra sidor Norén-dagbok att plöja har inte tid att stå där vid den feta skärbrädan som Björn Axel gjorde och kniva en bakpotatis. Särkilt inte den som är perfektionist och kräver att varenda pommes ges exakt, ja exakt, samma form.

Död har man redan varit

Jag har ett … jag vet inte, jag tror fatalistisk förhållande till det här med döden. Jag är inte ett dugg rädd för den (bara det går fort och smärtfritt inbäddat i morfindimma), vi har ju alla en gång redan varit döda, inte funnits, och det fanns ju inget farligt med det.

Det enda som kan ge mig lite ångest inför tanken på att I’m leaving the table, I’m out of the game, är allt jag vill hinna med men inte kommer att hinna med.

Som På spaning efter den tid som flytt.

Det hade blivit så att de där sju volymerna i romansviten, gröna omslag som jag minns dem, inköpta på ett antikvariat i Stockholm för skitmånga pengar, att de med åren som gick liksom stod där i bokhyllan och stirrade anklagande på mig, uppmanade mig att nån gång för fan ta itu med att läsa dem, som att det var  Marcel Proust själv som från andra sidan graven sa det. 

Så när jag skiljde mig och skulle flytta för mig själv till en liten lägenhet där alla mina böcker inte hade en chans att få plats och jag ledsen, för allt, hur sorgligt det hade blivit – ja det måste erkännas att jag mellan varven fick gå undan för att gråta – stod där och packade ner en livslång boksamling i flyttkartonger från Rusta, ja, bland alla omöjliga beslut beslutade  jag mig för att På spaning efter den tid som flytt skulle höra till de böcker jag lämnade kvar. 

Minnesbild

Det puttrar upp skavande minnen när jag fortfarande utan ork ligger uppepå i sängen (kan detta verkligen vara en vanlig »skolstartsinfluensa«?) och mellan ett par kapitel i Bill Nilssons sista vita skjorta bläddrar i Macbookens bildalbum.

Där är en av många bilder på det lilla fanskapet, lycklig och lite förundrad i den höstens lövhögar. Världen i och runt parken är för honom ett nytt och spännande ställe.

En av drivorna med lönnlöv är så hög att den når honom långt över huvudet, och han dyker med ett magplask i den och rusar genom den och gör den till sin tunnel of love.

Jag minns att jag några år senare tänkte på det länge och – som jag i alla fall då tyckte – tog det under noga övervägande. Grubblade dag ut och dag in i veckor som blev månader. Jag höll på att bli tokig, ja tokigare än jag redan var, innan beslutet – på inrådan av den som kunde se klart på det skick jag var i – till slut fattades.

Det jag sen, när jag blev att må bättre, skulle komma att ångra så förfärligt. Det som nu, ännu några år senare, när jag behöver en stunds vila från de ranelidska metaforerna och tittar på bilderna, får mig att börja blinka och svälja.

Och det lilla fanskapet själv visste ingenting om vad som väntade.

Han bara lekte obekymrat med sin bästa grej, den gula tennisbollen som han hade  hittat i det blöta gräset på Sportfältet en dimmig morgon när vi var på väg till Tjärnasjön och sen vägrade släppa, »okej«, sa jag, »ta med dig den hem«, och han jagade den fram och tillbaka över hela lägenheten och han var lycklig och trodde att allt var som vanligt och skulle förbli som förr.

Det här var långt innan nu, ingen visste vad som skulle komma, men jag hade redan isolerat mig, insjuknad i mig själv, upphunnen av det förflutna. Jag ville helst inte visa mig för andra, jag ville bara vara hemma med mina böcker.

Nästan varje stund på dygnet – utom när jag behövde handla eller hade en tid för terapi – var han aldrig längre än någon meter ifrån mig, och han tycktes mig alltid lycklig. Lycklig – det jag då aldrig var, den känsla jag trodde jag förlorat för alltid.

Ibland under den sista tiden vi fick ihop önskade jag att vi kunde byta. Att jag var han och han var jag. Det var en mycket självisk önskan. Men han skulle nog vara lycklig ändå – det underbara lilla fanskapet gjorde allt till lycka. Och jag skulle vara lycklig för att jag slapp vara som jag och istället var som han.